dom flesta dagarna går det bra, men vissa få dagar kan jag inte få dumma minnen ur hjärnan!

som idag, två dagar kvar av skolan... känns mega skönt.. tänker klara dom två sista tentorna, så är det bara... (i värsta fall blir det omtenta, inte hela världen)..

om jag nu klarar det på söndag kommer jag vara SÅ sjukt nöjd och stolt över mig själv, att ha orkar med sen september med allt vad det har inneburit.. men den ÄNDA person som jag verkligen hade velat ringa och skrika ut min stolthet för och fått tillbaka samma Stolthet kan jag inte ringa till.. jag kan inte ringa mamma och berätta allt som händer.. och vissa dagar kommer sanningen som en fet smäll...

oftast kan jag leva med det, men vissa dagar hatar jag att det är så jävla Orättvist.. varför ska jag leva utan föräldrar?? jag är för fan bara 24 år... när jag var 23 år blev jag föräldralös... är det okej??? NEJ!! det är inte det..

och min mamma osm jag pratade med every fucking day finns inte kvar.

och dom där sista minnen har verkligen eggat sig fast.. så mycket jag hade velat säga och kanske gjrot annorlunda..

jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är sant.. oftast när sanningen slår mig i ansiktet så har jag förnekat och känt det som om mamma ändå lever och finns kvar.. och känt det som om vi nyss pratat.. men det var över ett år sen nu. det är helt ofattbart egentligen... att jag aldrig mer kommer se henne eller prata med henne...


nej... fy fan.. orättvist