igår fick en kompis avliva sin vackra underbara hund. När jag fick sms:et av henne där hon berättade steg tårarna i ögonen.. NEJ NEJ NEJ =( hunden har varit dålig under en tid men jag hade ingen aning om att det var så allvarligt, det visste inte ägaren heller tror jag utan jag misstänker att hon fått reda på det nu i början av veckan. men jag vet inte.
men usch, jag kan bara föreställa mig vilken sorg hon har nu =( vovven och Malte har varit lek kompisar i hela deras liv, denne var ca 6 månader äldre än malte och dom har busat då och då under alla år. senast förra veckan och vovve var lika härlig som annars =(

fy fan, jag Bävar inför den dagen jag måste ta det beslutet med Malte. Martin sa samma sak, fy fan vad tomt det kommer bli.. jag vet inte om jag hade pallat att fatta det hårde beslutet. jag får en klump i halsen bara av att tänka på det. Malte är mitt allt, han är det bästa jag har. Malte älskar mig minst lika mycket och det vet alla som träffat oss. han är som ett plåster för mig. ex: martin får koppla malte ibland för att få med honom på promenad för malte vill inte gärna lämna mig. När jag är ute och rider ligger han och spanar längs grusvägen hela tiden tills jag kommer tillbaka. han är med mig överallt. om jag är inne och martin är ute så ligger malte inomhus med mig. att mista honom hade knäckt mig!!

mina djur är prio ett för mig, och efter 5 år med Malte så är han som vilken familjemdlem som helst, precis samma med denna vovven och därför kan jag bara föreställa mig hur förjävligt hon måste må =(

det är så orättvist ibland.