ja, nu är det 1 år sen det värsta med Mamma började. har inte kollat i min kalender från förra året ännu, har skrivit lite detaljerat där om dagarna, vilket sjukhus osv.. men har inte gjort det. vet att det är nu i början av April hon lades in iallafall.

Hon lades ju först in på Näl för att tömma lungorna för hon hade vätska.. och sen skulle hon ju hem.. inget konstigt. men det blev ju inte riktigt så.

har för mig att hon låg på Näl i ca 2 veckor. ungefär. Vi var inte uppe så jätte mycket för hon orkade inte. jag har mycket tänkt på det - om vi skulle åkt upp ändå men samtidigt så sa (skickade mycket sms) mamma att hon inte orkade och ville få bestämma ! och det är klart.. för någonstans inom mig förstod jag att detta inte skulle gå vägen och ville att hon, det sista, skulle få bestämma något över sitt liv.

Försöker minnas lite hur mina tankar gick för ett år sen men jag tror jag höll skenet upp ganska bra. jag jobbade som vanligt. minns att på påsk så pratade alla om att dom var hemma hos sina föräldrar/Släkt och åt påskmat medans min mamma låg på Näl och mådde rent ut sagt - Skit.

har kvar alla sista sms från mamma på min andra mobil.. tar upp och läser ibland och jag ser nu att det måste varit en kamp att skicka sms för henne. dom sista sms:en var ganska osammanhängande och hon förstod nog inte riktigt vad jag skrev , eller åtminstone vad hon själv svarade.

Har pratat en del med andra, lite med jobbarkompisar bla, att jag inte förstår anhöriga som vill förlänga den sista tiden i livet för deras nära och kära. alla förstår nog inte hur jag tänker och det låter nog hemskt i deras öron men om man inte har sett sin unga mamma tyna och dö en liten bit i taget så förstår man inte inte heller. hade jag fått frågan när det var klart att mamma inte skulle överleva om hon kunde få en spruta och få somna in så hade jag utan tvekan sagt JA! (givetvis pratat med mina syskon  osv osv men låt oss säga att det var enbart mitt val) Det hade framförallt varit för mammas skull - för jag VET att så som hon slutade sitt liv var precis det hon har fruktat! men det hade även varit för min skull - för jag vill inte ha detta minnet. även om jag vill minnas varenda sekund från mamma så vill jag inte minnas detta egentligen.

Jag klarar av att tänka på det nu och jag har inga större problem att prata om mamma nu men har fortfarande lite svårt att säga till folk att jag varken har mamma eller pappa. eller jag har ju givetvis föräldrar men inte i livet. att jag tycker det är jobbigt är för att jag vet (eller tror) att dom som frågar sen tycker synd om mig..och det är inte synd om mig, det är synd om mina föräldrar! det är dom som förlorat livet, mitt liv fortsätter. Även om det är tomt och saknaden finns så fortsätter livet precis som innan. Det är inget som stannar upp, det är ingen som tar hänsyn längre osv.

Var ju uppe på Näl med syrran för några veckor sen när hon hade kraftig bihåleinflammation och jag gillade inte att vara där uppe. där mamma låg på Näl var inte direkt någon jätte trevlig avdelning. däremot var ju alla på avd 14 helt fantastiska.. palliativa avd på uddevalla alltså.. vilka änglar! Mamma kunde inte fått det bättre.
och där var det likadant, dom visste ju inte att både jag o syrran jobbade inom vården och när jag bad dom om mer smärtstillande och lugnade till mamma sa dom lite försiktigt att det kan förkorta livet LITE. och jag sa - ja, och ni får tillåtelse att ge så mycket ni får. och det gjorde dom och det finns ingen chans att mamma hade ont.

bland dom sista dagarna när mamma låg på avd 14 köpte jag med mig nya beck (Som var ny då) för hon Älskade beck och speciellt Gunvald! vi tittade på den men vet inte hur mycket hon såg men hon tittade allt litegran men jag tror inte hon förstod handlingen. det såg ut så. fast å andra sidan hade hon väldigt svårt att prata och förhuvudtaget röra sig så svårt att veta vad hon tyckte.

jag förstår än idag inte hur jag höll mig från tårar när jag var där uppe, men det gjorde jag. tills jag gick utanför portarna. men det har jag ju redan skrivit om. jag grät en gång och det var när läkaren kom in och sa till mig o jannicke att han ville prata med oss. men jag bara skakade på huvudet när tårarna rann och sa att jag Vill inte. sen frågade läkaren, eller om det var mamma, om jag förstod att det inte var så bra med henne. och jag sa att jag Vet, jag vet men jag vill inte prata med honom.. så syrran gjorde dt själv och jag såg hur mamma Led när jag grät och hon sa från sjukhusängen att hon hade lite svårt att trösta mig!

jag försökte släta över det hela och sa att det var okej men att hela sjukhus grejen är jobbig. men efter det höll jag skenet uppe mer än jag trodde jag skulle klara. jag har tänkt innan och efter att jag trodde aldrig jag skulle klara av en sån grej, att mamma var döende. men man klarar betydligt mer när det väl gäller än vad man tror.. för man har fan inget annat val!


men idag minns jag mamma med glädje trotsallt! för det är så jag känt hela livet.

och jag har bestämt att försöka hitta på något roligt och trevligt på års dagen, dvs 23 april. för är det något mamma hade avskytt så är det att vi hade suttit och sörjt henne.. så ska försöka hitta på en trevlig dag som ändå är tillägnad henne!!