SKRIVET: 2010-05-09, kl 11:56:39 | PUBLICERAT I: Allmänt
lite förfest hos perjag har ju flera gånger sista veckorna noterat vilka fina vänner jag har!! verkligen..
som igår, jag kom in på samtalet "mamma" och dom bara satt tysta och lyssnade! nu var det inte meningen att prata tråkigheter på en förfest men det blev ett sidospår kan man säga. men det var fantastiskt skönt att få berätta lite om mammas sista tid utan att gråta, för nu kan jag börja prata om minnen istället. nu vet mina närmsta hur glad jag är över att det var så lugnt och fridfullt det sista, och hur Underbara personalen var!
för jag vill kunna prata om mamma, för det är ända sättet hon kan fortsätta vara med mig, det är ju genom alla fina minnen. och jag vill inte att mamma ska minnas genom sin sjukdom utan jag vill att hon ska minnas hur hon var förr! och dom flesta av mina närmsta har ju träffat min mamma många gånger.
Pelle har ju t.ex. ett roligt minne, som mamma Älskade att berätta.. att pelle kom cyklandes och cyklade RAKT in i mammas bil och la sig på motorhuven.... ursäkt? - jag såg henne inte! haha lovely!
det är därför jag vill kunna prata om henne utan att vara ledsen och nu när jag fått prata av mig lite om hennes sista veckor så kan jag nu rikta in på mig att bevara minnet av henne! så har ni minnen så fram med dom =) bara kommentera på, så kanske jag kan lägga upp dom på bloggen sen så kan alla njuta och le lite! =) behöver inte vara något stort minne men bara något ni minns.
Men som sagt, ska tänka på att inte prata tråkigheter och dra ner stämningen hehe. vill inte att någon ska ta illa upp av att jag pratar om hennes sjukdom. men det var väldigt skönt.
Det är så jag märker att jag har sanna vänner - när jag kom till pelle - ingen sa något. inget "jag beklagar" eller liknande. Tack för det! superskönt. det är så ni visar att ni vet hur jag vill ha det.. det räcker med "hur är det?". för vill jag prata om det så tar jag upp det för det är ett bevis på att jag orkar just då. orkar jag inte så pratar jag inte om det.. och precis så gjorde ni igår! tack för det.
och för mig betyder det väldigt mycket att ni ska veta att mamma inte led i slutet, att det var lugnt att hon hade det bra!!! det är skönt för mig att få berätta det. förstår att det är tufft att lyssna på! jag förstår det, men var inte ledsen för min skull utan var glad för våran skull att det var så fint! sen var ledsna över att hon är borta det är klart, men när omständigheterna var som dom var - så hade hon det bra!! det är huvudsaken just nu enligt mig!
Men mina fina vänner. ni är toppen..
pelle, anna, anna, ak, ulrika, nilsson, julia, gerd, camilla, demenstemet (ni är så glada och fina och det ska bli toppen att komma tillbaka och jobba hos er snart) osv. ni har stöttat mig massor, ni kanske inte har gjort det medvetet (alltså ringt varje dag och sådär, men ni finns där och ni förgyller min tillvaro, och ni har visat att ni bryr er!!! Det finns ju dom som inte brytt sig ett skit, inte bemödat sig med ett sms änns)
Och givetvis Hege som förgyller våra ridturer och får mig att tänka på annat. att tänka på att man klarar fan så mycket mer än vad man tror! att när man ligger på botten så kan det bara bli bättre. Att kärleken har så stor betydelse stämmer så bra! För utan Martin har jag förmodligen mått skit.
jag har även världens bästa svärföräldrar som är toppen!!!! Berit och Conny är helt fantastiska!
känns konstigt med ett helt inlägg utan att skriva om hästar?!?! what liksom..
så jag avslutar med att kl 15.00 ska jag möta upp Lena, kickan och Hege nere hos mona för en långtur ;)
lovely i detta underbara väder.. så jag kanske ska ta mig ut igen och sola så mina fräknar sätter fart haha...
tjing tjingeling som pelle skulle sagt.

Ett av många roliga minnen är från första sommaren när jag hade träffat Martin och vi var ute på havet med Stieg och Yvonne. Yvonne ville inte så gärna bada i havet där det var djupt, men hon satt nere vid kanten och plaskade med fötterna, hon uppmärksammade inte att det gick en stor båt förbi med följd att det kom stora vågor. Det enda vi andra såg var Yvonnes förvånade min när hon blev översköljd och åkte ner i vattnet på den hala klippan. Hon kom snabbt upp igen, men vi fick oss ett gott skratt. Kram Maria
PS. Jag har många flera. DS.

Att man märker vem ens vänner är i hårda tider är helt sant. Personer man verkligen trodde man hade, men som inte finns där när dom väl behövs är inte värda mödan. Usch :( Det är ganska hemskt, man kan växa upp känna människor hela livet men när livet blir tufft så finns dom inte där? Hemskt! Men du verkar ha många fina vänner runt dig och det glädjer mig, det måste man ha! Kramar