idag har jag varit på sjukhuset mellan 13-18 sen åkte jag hem och red ner till min och Heges planerade ridträning.. eller ja, Hege skulle sätta ihop några bom övningar och några hinder.

Det blev 6 bommar i voltspåret och sen 2 hinder i trav.

Monaco hade dock inte riktigt farten idag och jag hade tagit av mig sporrarna för han har ju varit såå pigg det sista. och han fjantade sig, han stannade på andra hindret. men hege sa åt mig att driva hårdare och jag försökte, det gick inte riktigt perfekt =) men han hoppade iaf, mer eller mindre hehe. sen plockade vi bort det första och tog ett hinder i galopp bara.. Det gick ltie bättre men vi har lite att öva på, toppen! lite tips och råd behöver vi.

sen är han alltid mycket slöare när det är mer än vi i ridhuset, det är ingen nyhet alls. Men jag hoppas  inte hege helt tappade lusten utan att vi kan rida ihop snart igen hehe.. Oliver däremot var pigg som fasen, och hon höjde till 70-80 cm och hoppade 2 ggr i varje varv och han har det allt kvar i sig.  men jag förstår att hon har oron i sig efter att ha flugit av för 4 år sen och krossat knät och fått "bygga" upp en ny knäskål. men dom är så duktiga båda två.


jag kommer inte skriva om min mamma i varje inlägg, iallafall inte ingående för det har ingen med att göra givetvis. i förra inlägget ville jag bara berätta.
jag kommer säkerligen skriva om min sorg senare när hon fått somna in men just nu Nej.

Jag kommer åka upp tidigt imån bitti och jag kommer sjukskriva mig från mina två nätter Fre och Lör då hon är sämre, så mycket kan jag säga. Min syster är där inatt.


Jag måste fortsätta leva ett relativt normalt liv för att inte gå ner mig, måste rensa huvudet lite ibland också och därför var det så skönt med en 1 ½ timmes ridpass (sammanlagt). Hege är en sån glad person, som lyser av något man blir glad av själv, att jag kopplade bort sjukdom för en stund. och jag tror det är viktigt. Att sitta på sjukhuset 5-6 timmar om dagen tar på både kropp och själv, speciellt att se sin älskade mamma sjuk.
Jag vet helt ärligt inte vilket som är värst - pappa som dog i sömnen av sitt hjärtfel och vi helt oförberedda eller mammas sjukdom?! Nu hinner vi säga hejdå, vi hinner acceptera och förbereda oss - men för mammas del hade ju att somna in i sömnen varit det mest sköna givetvis! finns det inget mellanting? Livet är så fucking jävla orättvist ibland. Ska man inte få ha en förälder i livet? jag är 23 år gammal och kommer inom snar framtid vara föräldralös?!
Ett jävla snack om någon jävla gud och jag lovar att jag blir stark för en stund och nitar den personen! Är det något som kan hoppa upp och ta sig i röven så är det Gud snack/trams.  

nu ska jag iaf försöka sova.